We dance inside this tragedy
Lycklig som olycklig. Besvarad som obesvarad. Ja, kärleken är och kommer alltid att vara en stor del av vårt liv. Det gör ont att älska, men att inte älska kanske är ännu värre. Eller att inte vara älskad av någon.
Alla har alltid någon som älskar en. Det kan vara föräldrarna, din granne, din bästa vän, din syster. Vem som helst är kapabel till att känna kärlek och ge kärlek.
Men varför gör det så ont? När man bryr sig alldeles för mycket, när man alltid ger men aldrig får någonting tillbaka, när man försöker finnas där i alla stunder men blir förbisedd. Den riktiga orsaken är nog att man bryr sig för mycket, man älskar för mycket. Det är då det gör som mest ont. Man vill inte stå ut med smärtan, men man kan ändå inte säga upp kontakten. För du, du betyder ju någonting. Även fast jag gör allt för att förneka det.
Till slut blir man tom. Det spelar ingen roll hur mycket kärlek man får från alla andra. Det är den speciella personens kärlek man vill ha, på gott och ont. Får man den inte tillbaka blir man ju bara ett tomt skal, helt uttorkad.
Jag kommer ihåg när jag trodde att jag hade hittat kärleken. Kanske inte den enda kärleken. Men jag var så lycklig. Jag insåg inte att alla tecken jag tolkade, bara var feltolkningar. Jag var blind för att kärleken gjorde mig blind. Sen slog det mig som en blixt; det var inte mig han ville ha. Han ville antagligen bara ha något temporärt, något att leka med. Någon att knulla. Men så långt gick det inte, som tur var. Egentligen vet jag faktiskt inte vad som gick fel, allt var ju så bra från början. Jag vet inte ens om det kanske är så att han är rädd, rädd för kärleken, rädd för att bli kär. Rädd för att ge allt, men inte få något tillbaks. Precis som jag är. Han kanske är som jag. Eller så är han ännu en hjärtekrossare, och snart är han ute på gatorna igen.
Jag vill inte hamna i den situationen igen, den som jag är i nu. Som jag kämpar för att komma ur. Därför väljer jag livet framför kärlek. Om kärleken kommer är den välkommen, men jag tänker aldrig ge mitt hjärta till någon. Inte ens ett fiber av det. Slöseri när man senare inser att temporär lycka är som att vänta på kniven. Det slår aldrig fel. Om man inte till slut lyckas hitta den så kallade "stora kärleken". Vilket, antar jag, är ganska ovanligt att man gör. Jag vet inte ens om jag tror på det. Finns det verkligen någon för alla? Någon som förstår dig utan och innan? Som skulle älska dig för den du är? Som aldrig skulle svika dig, oavsett vad du gör?
Jag vill tro på den, men i mina öron låter det mest som en saga.
Bet it sucks
Vet inte riktigt hur jag mår och vet inte hur jag borde må. Kanske drar jag ner mig själv.
Jag vet inte.
Är trött på att allt alltid ska hända på dina villkor. Tror att det här är slutet, på riktigt. Jag försöker verkligen vara din vän, men du ger ingenting tillbaks. Ingenting alls. Det verkar som att du inte tycker att jag förtjänar din uppmärksamhet. Tänker inte sjunka till din nivå, men jag måste lämna dig. Innan mitt hjärta brister. Om det inte betyder något för dig så ska du veta att det betyder något för mig. Du är inte värd det.
Bara arton dagar kvar nu. Förstår inte att detta händer, förstår inte hur jag ska klara mig. Du är så jävla underbar och det finns inga ord som kan beskriva hur mycket du betyder eller hur mycket jag älskar dig. Jag skiter i alla andra och i vad de tycker. Du är MIN bästa vän, MIN tvillingsjäl, MITT allt. Så är det. Jag är glad över att vi hittade varandra.
Jag älskar dig.
Mistake #1
Kom dit, kände ingen förutom de jag kom med vilket var Jossan, Emma och Jessie. Alla människor kände i princip varandra, förutom vi fyra då. Folket var tråkigt, det spelades skitmusik och jag ville bara komma därifrån. Vid halv elva åkte jag och Jossan hem. Var lite smått berusad, och det kändes som att hela världen var underbar. Vilket den knappast var. Gjorde bort mig med, och jag hatar att jag aldrig kan hålla mina känslor inom mig. Vi åkte hem till mig och såg halva Stay Alive, sen stängde vi av och somnade.
Påminn mig om att jag inte gillar fester nästa gång jag ska på en. Slöseri med pengar och tid, fyfan.
Måste också säga att jag HATAR techno och trance. Det måste seriöst vara den sämsta musikgenren som någonsin uppfunnits. Uppfinnaren av den ska dö.
Varför frågar jag frågor jag inte vill veta svaret på?
Screwed System
Varför gör vi samma sak mot andra, som vi klagar på att andra gör mot oss?
Dubbelmoral överallt, världen är inte logiskt längre, alla talar bara emot sig själva.
Vi vill alltid ha det vi aldrig kan få, och fast allt hopp är ute, fortsätter vi att kämpa? Är vi optimister eller är vi masochister? För varje gång vi sträcker fram våra händer mot kärleken, bränner den oss alltid. Det spelar ingen roll om man är lycklig eller olycklig, i ett förhållande eller inte. Förr eller senare bränner man sig i alla fall. Det är oundvikligt, om vi inte väljer bort kärleken från våra liv. Men hur ska man kunna välja bort något så stort som kärleken? Jag tvivlar på att det ens går.
Kärlek är det närmaste till magi som vi har, men frågan är bara om det är vitmagi eller svartmagi.
All I can do is try
Att bry sig, att försöka visa att man inte gör det.
Varför gör vi sånt?
Jag hatar att bry mig om människor, jag hatar när de kommer för nära. Ju mindre man bryr sig, desto mindre förlorar man ju, eller hur? Men varför är det då så svårt att sluta bry sig? Eller försöka att inte börja bry sig?
Det är inte många som visar att de bryr sig och egentligen har man inte så många vänner som man tror att man har. De flesta är bara kompisar, eller bekanta. Vänner är någonting man har för livet, någon man alltid kan lita på, någon som alltid finns där och någon som man alltid finns där för. Jag trodde att jag hade många sådana, men jag antar att jag hade fel. Ni visar ju inte ens att ni bryr er.
Skulle det betyda något om jag dog? Hur länge skulle ni sörja, om ni alls skulle göra det?
Jag vill veta hur livet går vidare när man dör, utan att vara en del av livet längre, när man bara är en del av döden och skuggorna ni tror er se.
Jag vill inte visa mina känslor, jag vill inte förlora mig själv igen. Men det är svårt att motstå den korta tiden av lycka som man skulle kunna få. Eller känslan av att höra din röst, läsa ett sms, tanken på dig.
Jag tänker inte låta mig själv falla.
And here we go again..
Snart åker du, och du är borta i hela 365 dagar. Jag kommer sakna dig som fan.
Jag älskar dig, Sarah.
Är grymt skoltrött och det ska bli skönt att äntligen få lov, trots att det bara är en vecka. Jag längtar till sommaren, tills jag har långt hår, tills jag flyttar hemifrån.. Men det är mycket att gå igenom innan, till exempel matteprov. Fyfan, haha.
Känner mig nere, och jag har en känsla av att det beror på vädret. Eller kylan, hatar vintern. Snart blir det bra, snart blir det London. Awesome, ohja!
Nu ska jag hitta någonting vettigare att göra, typ prata i telefon, haha.
Peace out*:
