msvicious

Lycklig som olycklig. Besvarad som obesvarad. Ja, kärleken är och kommer alltid att vara en stor del av vårt liv. Det gör ont att älska, men att inte älska kanske är ännu värre. Eller att inte vara älskad av någon.
Alla har alltid någon som älskar en. Det kan vara föräldrarna, din granne, din bästa vän, din syster. Vem som helst är kapabel till att känna kärlek och ge kärlek.

Men varför gör det så ont? När man bryr sig alldeles för mycket, när man alltid ger men aldrig får någonting tillbaka, när man försöker finnas där i alla stunder men blir förbisedd. Den riktiga orsaken är nog att man bryr sig för mycket, man älskar för mycket. Det är då det gör som mest ont. Man vill inte stå ut med smärtan, men man kan ändå inte säga upp kontakten. För du, du betyder ju någonting. Även fast jag gör allt för att förneka det.

Till slut blir man tom. Det spelar ingen roll hur mycket kärlek man får från alla andra. Det är den speciella personens kärlek man vill ha, på gott och ont. Får man den inte tillbaka blir man ju bara ett tomt skal, helt uttorkad.

Jag kommer ihåg när jag trodde att jag hade hittat kärleken. Kanske inte den enda kärleken. Men jag var så lycklig. Jag insåg inte att alla tecken jag tolkade, bara var feltolkningar. Jag var blind för att kärleken gjorde mig blind. Sen slog det mig som en blixt; det var inte mig han ville ha. Han ville antagligen bara ha något temporärt, något att leka med. Någon att knulla. Men så långt gick det inte, som tur var. Egentligen vet jag faktiskt inte vad som gick fel, allt var ju så bra från början. Jag vet inte ens om det kanske är så att han är rädd, rädd för kärleken, rädd för att bli kär. Rädd för att ge allt, men inte få något tillbaks. Precis som jag är. Han kanske är som jag. Eller så är han ännu en hjärtekrossare, och snart är han ute på gatorna igen.

Jag vill inte hamna i den situationen igen, den som jag är i nu. Som jag kämpar för att komma ur. Därför väljer jag livet framför kärlek. Om kärleken kommer är den välkommen, men jag tänker aldrig ge mitt hjärta till någon. Inte ens ett fiber av det. Slöseri när man senare inser att temporär lycka är som att vänta på kniven. Det slår aldrig fel. Om man inte till slut lyckas hitta den så kallade "stora kärleken". Vilket, antar jag, är ganska ovanligt att man gör. Jag vet inte ens om jag tror på det. Finns det verkligen någon för alla? Någon som förstår dig utan och innan? Som skulle älska dig för den du är? Som aldrig skulle svika dig, oavsett vad du gör?

Jag vill tro på den, men i mina öron låter det mest som en saga.