msvicious

Du gör mig svag. Jag orkar knappt resa mig och när jag gör det, är det enbart för din skull.
Du, Du, Du och återigen, Du.
Du finns, mer än jag någonsin velat erkänna. Du finns överallt.
Under huden, i håret, i blodet, i hjärnan, i trumhinnan, under naglarna,
mellan fingrarna, i själen, bakom ögonen, i hjärtat.
I hjärtat har du verkligen satt dina avtryck. Jag önskar att de aldrig försvinner.
Jag önskar, Jag önskar, Jag önskar och återigen, Jag önskar.
Jag önskar att du var här. Att jag fick somna till dina hjärtslag.
Att jag får röra ditt ansikte, igen igen och igen. Att jag kunde nå fram. Att du var nära.
Att du tittar på mig, med den där alldeles speciella blicken. Att jag faller.
Bara för att se om du fångar mig. Jag önskar. Jag önskar att livet var simpelt.
Lika simpelt som att andas. Inte lika svårt som att sträcka sig efter stjärnorna
och bara få tag i luft.
Du. Du finns överallt.

Jag känner att jag börjar krypa ut ur mörkret. Ikväll blir det tjejkväll, det ska bli trevligt.
Sarah, utan dig hade jag aldrig orkat som jag har gjort.
Nu känner jag att min uppdatering ändå suger, så kan lika bra sluta skriva.
Jag längtar.

Är det möjligt att sakna så mycket att det känns i hela kroppen? Det känns som att hela min överkropp har tömts på organ och det enda som finns där är luften som cirkulerar.

Det känns som att jag är fastbunden. Jag får inte göra det jag vill göra. Säga det jag vill säga. Tänka det jag vill tänka. För gör jag det, då sjunker jag ännu längre ner. Jag klarar inte av att vara ensam. Jag blir apatisk och livlös. Jag gör ingenting. Jag vaknar i sängen. Jag stannar där med datorn. Jag äter inte. Jag dricker inte. Jag sover knappt. Jag röker. Det är det jag fortfarande gör. Men eftersom att ciggen är slut är det dags att gå och köpa nya i regnet. Jag vill inte bete mig som en mentalsjuk person, men jag gör det. Omedvetet. Jag lyssnar knappt på musik. Jag kan inte läsa. Jag kan nästan inte kolla på tv eller film. Jag sitter bara här. Stirrar på skärmen. Och vill att tiden ska gå.


Dagens låt:
Tegan And Sara - Where does the good go

Where do you go, with your broken heart in tow?
What do you do with the left over you?
How do you know, when to let go?
Where does the good go? Where does the good go?

Look me in the eye and tell me you don't find me attractive
Look me in the heart and tell me you won't go
Look me in the eye and promise no love's like our love
Look me in the heart and unbreak broken
It won't happen

It's love that leaves and breaks
The seal of always thinking you would be
Real happy, and healthy, strong and calm
Where does the good go? Where does the good go?

Where do you go when you're in love, and the world knows?
How do you live so happily while I am sad and broken down?
When do you say it's up for grabs now that you're on your way down?
Where does the good go? Where does the good go?

Jag visste inte att man kunde känna sig så tom. Att det var möjligt. Det känns som att ha ett hål i bröstet, som är infekterat och vägrar växa igen. Det är mitt fel, jag som satt mig själv i situationen. Det gör bara så ont, så fort jag tänker. Varje sekund. Vill känna mig levande. Men apatin stirrar tillbaka från spegeln och jag antar att jag tappade bort mig själv på vägen hem. Skit. Det fortsätter att äta upp mig.
Låt regnet falla eller solen skina. Det spelar ingen roll, bara det är värme eller vattendroppar som nuddar min hud. Det känns som att jag livnär mig på det. Just nu i alla fall.

Jag ser min spegelbild stirra tillbaka på mig. Varenda gång. Mina ögon letar, söker efter svar. Apatiskt. Det är ett apatiskt stirrande, de flesta gångerna. Vad är jag? Vem är jag? Varför? Frågorna ekar i mitt huvud, men svaren ekar aldrig tillbaka. Aldrig.
Jag ser min spegelbild stirra tillbaka på mig. Varenda gång. Mina ögon letar, söker efter svar. Vanvettigt. Det är ett vanvettigt stirrande. Jag förlorar mig själv, vem det nu är, i min spegelbild. Sjunker in och blir bara av glas. Kallt och hårt glas. Som speglar alla andras fel. Men som inte märker sprickorna i sig själv. Som inte vill se. Ignorerar.
Jag ser min spegelbild stirra tillbaka på mig. Varenda gång. Mina ögon letar, söker efter svar. Förtvivlat. Det är ett förtvivlat ögonpar som stirrar mig tillbaka i ögonen. Det är inte jag. Det är inte jag. Det är någon annan. Någon jag inte känner igen. Någon som gör fel om och om igen. Eller är det fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?

Och jag vet att du inte vill veta. Men jag saknar dig. Fruktansvärt. Mycket.
Förlåt, vännen, förlåt. Förlåt för min svaghet.


Klockan är tre. Jag har somnat halv sex på morgonen de senaste tre dagarna. Sömnen vill inte komma när det är mörkt. Eller jag vill inte, rättare sagt. Vill inte vara ensam i mörkret när jag vet att det inte finns något kvar. Aldrig värme. Skit.

Jag känner hur regnet letar sig in. Under min hud. Trottoaren under mina fötter som är dränkta i vatten. Håret som droppar och rinner längst mitt ansikte. Tårarna blandas ut med regnet, jag vet inte vad som är vad. Studsar mot huden. Som elektriska stötar varje gång. Precis som. Det får mig att känna mig mer levande, fast jag egentligen på ett sätt, är död inombords. Himlen känner med mig. Det får mig att inte känna mig ensam. När jag är ensam, torr och ren.. Det är då jag går sönder mer. Det är då jag faller flera mil i mig själv. Det är då jag bryts ner i bitar som knappt är igenkännliga. Det är då jag sjunker djupare ner i träsket jag själv har skapat. Träsket av det som utåt sett ser ut som rätt beslut, som jag fortfarande tvekar på. Träsket av tvivel på allt runtomkring mig, världen.

Mina ögon är blinda, med utantag från en sak. Jag ser bara en sak. Det är vi, krossade mot marken. Trampade på. Nermalda bland allt annat jävla grus. Precis som alla andra. Vi är precis som alla andra. När vi är krossade, i små små bitar. Trasiga. Och ja, jag har gått sönder. Jag går fortfarande sönder mer och mer för varje tangent jag trycker ner. Varje andetag jag tar. Varje tår som faller från mina ögon. Mer och mer. Jag undrar när det tar slut. Jag undrar när alla minimala bitar smälter samman igen. Någon som har ett svar? Kräver bara ett jävla svar. Men jag tror inte att någon har det.

Vill springa barfota i regnet och känna mig levande igen.

Eclipse med Amanda och Sarah ÄGDE. Skitbra film.
Funderar starkt på att flytta till USA i höst och plugga.. Vi får se.

Och du, du är saknad. <3

Har tillbringat de senaste dagarna på Ingarö. Först med Niklas, Sarah, Tobbe och Johan. Sen hade Sarah och jag lite alone-time i tre dagar, med Malou. Väldigt mysigt och äventyrligt måste jag säga. Det kommer en rejäl uppdatering om alla dagarna när jag orkar, och antagligen lite bilder också!
Nu är jag dock tillbaka i Stockholm, fast jag faktiskt inte skulle ha något emot att tillbringa sommaren på Ingarö med Sarah och kanske någon mer, och det betyder att jag måste ta tag i allt som hänger löst.. Känner jag någon motivation? Svar nej. Varför ska det vara så oerhört svårt att bestämma sig?
Jag saknar dig, just nu, dock.

Jag är tillbaka från Peace and Love! Kan inte påstå att det inte är skönt, har saknat min säng efter att ha sovit i ett tält i en sovsäck utan liggunderlag i sex dagar. Dock saknar jag vimlet, nya människor och känslan av att vara långt hemifrån. Det var en paus från livet och det var skönt att slippa fundera på alla problem som väntade hemma. Nu är jag dock tillbaka och jag ska ta tag i mitt liv, hade jag tänkt.

Lasse Lindh, Hoffmaestro, A Day To Remember, Melissa Horn, The Kooks, Robyn, Kent, Mando Diao, Markus Krunegård och Jay-z. Alla var grymma, dock var Jay-z's show den häftigaste jag varit på. Vilket jävla drag alltså!

Jag känner även att jag måste rekommendera en film Niklas visade mig, kallad Zeitgeist - Final Edition. Se och häpna. Första delen handlar om religion, andra om 9/11 och tredje om det monitära systemet. Titta på hela och stäng inte av för att ni tycker att det är skitsnack. Avgör efter att ni har sett den.

Jag vet inte om jag ska gå och lägga mig, sitta kvar vid datorn eller rensa mina kläder. Anteckna i era carebooks. Vi får se. Peace