msvicious

Jag visste inte att man kunde känna sig så tom. Att det var möjligt. Det känns som att ha ett hål i bröstet, som är infekterat och vägrar växa igen. Det är mitt fel, jag som satt mig själv i situationen. Det gör bara så ont, så fort jag tänker. Varje sekund. Vill känna mig levande. Men apatin stirrar tillbaka från spegeln och jag antar att jag tappade bort mig själv på vägen hem. Skit. Det fortsätter att äta upp mig.
Låt regnet falla eller solen skina. Det spelar ingen roll, bara det är värme eller vattendroppar som nuddar min hud. Det känns som att jag livnär mig på det. Just nu i alla fall.