msvicious

Obehagkänslan tar över och jag vet inte var jag ska placera den. Den är överallt nu och jag har insett att den inte menar väl. Rädslan för mig själv växer och jag vet inte vad jag kommer göra härnäst. Alla tankar krockar och bildar en mur mot allt jag ska göra. Kan inte resa mig. Kan inte prata. Kan inte göra någonting. Kan bara fortsätta skriva, för något vill komma ut. Den vissheten fyller mig. Trycker på, fast jag inte vet vad jag ska skriva. Känslan är överväldigande. Manande. Den gör så att jag hamnar i det här apatiska tillståndet. Vet inte ens om det är apatiskt, skulle nog hellre använda ordet "trans". Jag är i trans. Det vill komma ut, men jag vet inte vad det är. 

Det känns som att jag är ett riktigt psykfall just nu. Som att jag hör hemma på ett psykhem. För riktigt psykiskt störda. Jag känner mig verkligen riktigt störd just nu. Som att inget betyder något förutom den här känslan. Den här känslan som jag inte ens kan placera ordentligt. Jag kan inte ens hantera den. Den hanterar mig. Styr mig.

Den tvingar fram tårar i mina ögon. Och jag är inte ens ledsen. Eller är jag det? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag tycker inte om det här. Jag kommer inte härifrån ensam. Det känns som att det kommer explodera snart. Jag vet inte vad som händer då. Det känns som att vad som helst kan hända. Mörket kryper närmre för att långsamt fånga alla mina sinnen och handlingar. Jag vet inte vad som händer.