For you, my heart
Det finns fortfarande en liten del av mig som inte vill släppa taget.
Finns ju så många minnen, så mycket ord som kanske kommer att sägas,
och då hänger det på att jag finns kvar när rätt tid kommer,
om jag vill bli lycklig, med dig.
Jag känner fortfarande lukten av dig ibland,
Jag känner fortfarande lukten av dig ibland,
och varje gång slår mitt hjärta i dubbla slag.
Fortfarande ser jag dig överallt.
och jag vandrar fortfarande på stockholms gator,
går igenom varje minne, ett efter ett.
När jag ska sova tänker jag alltid på dig, ett minne av dig.
När jag ska sova tänker jag alltid på dig, ett minne av dig.
Jag vill ju så gärna drömma om dig,
så att det någon gång kan kännas som att det är på riktigt.
Dagdrömmeri fungerar ju inte längre.
Sakta börjar jag förvandlas till ett krävande litet barn.
Snälla, ge mig bara mitt godis.
och alla jävla ord som kommit från dig känns fortfarande falska. löften.
I still.. you know
Är hos Lisa at the moment, med Emma. Snart ska vi till tanto (ovärt) och träffa Madde, Jennifer, Frida, Magda och kanske Nicole (värt) Vi har kollat på sex and the city sen igår och det fortsatte tills idag, haha! Gotta love it.
Har funderat lite mer kring varav att kämpa eller inte. Tror nog att jag inte ska kämpa, men jag ska inte ge upp heller. Ska nog bara ta det som det kommer. Det känns som ett bra beslut, rationellt och logiskt. Eller?
Sommaren har gått snabbt. Lite för snabbt. Snart börjar skolan och alla tidiga morgonar. Känner att jag inte peppar så mycket just nu. Vill bara ta det lugnt och andas, utan stress, prov osv.
Jag älskar min frihet. Det gör jag verkligen. Men det fattas ändå något. Något väldigt avgörande. Ska inte sitta och klaga på att jag inte har någon och jag vill ha pojkvän and all that bullshit, så att säga. Men det skulle vara skönt att ha någon speciell man alltid kan vända sig till och som bryr sig lite mer än alla andra.
Men antar att jag får vara det tredje hjulet ett bra tag till, men vad gör det egentligen? Lever livet i väntan på att det ska komma någon som tar mitt liv med storm. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge - är det inte så man brukar säga? Dock är jag trött på att vänta och bli sårad av allt mellanspel. Överskattat ordspråk enligt mig.
Nu är det sexton minuter kvar tills tunnelbanan går, så ciao!
Har funderat lite mer kring varav att kämpa eller inte. Tror nog att jag inte ska kämpa, men jag ska inte ge upp heller. Ska nog bara ta det som det kommer. Det känns som ett bra beslut, rationellt och logiskt. Eller?
Sommaren har gått snabbt. Lite för snabbt. Snart börjar skolan och alla tidiga morgonar. Känner att jag inte peppar så mycket just nu. Vill bara ta det lugnt och andas, utan stress, prov osv.
Jag älskar min frihet. Det gör jag verkligen. Men det fattas ändå något. Något väldigt avgörande. Ska inte sitta och klaga på att jag inte har någon och jag vill ha pojkvän and all that bullshit, så att säga. Men det skulle vara skönt att ha någon speciell man alltid kan vända sig till och som bryr sig lite mer än alla andra.
Men antar att jag får vara det tredje hjulet ett bra tag till, men vad gör det egentligen? Lever livet i väntan på att det ska komma någon som tar mitt liv med storm. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge - är det inte så man brukar säga? Dock är jag trött på att vänta och bli sårad av allt mellanspel. Överskattat ordspråk enligt mig.
Nu är det sexton minuter kvar tills tunnelbanan går, så ciao!
Cannonball
Klockan är 03.35 i stockholm, och jag är fortfarande vaken. Har haft en underbart bra dag med bland annat Madde och Nicole. Ni är bäst, alltid.
Nu sitter jag här och rensar mitt itunes bibliotek, har ju inte direkt något bättre för mig.
Fick ta nattbussen hem, för första gången. Det var.. ja. Var i tanto med mina vänner, men det är verkligen överskattat. Plus att det började regna. Ovärt? Ja.
Pride invigningen var helt okej, var dock bara där den första halvtimmen. Ska antagligen dit imorgon också, eller bara sitta hemma och röka vattenpipa med Nicole.
Jag har bestämt mig för att leva i nuet. Tack Madde för att du fick mig att inse att det är det rätta att göra. Har tänkt alldeles för mycket på det förflutna och framtiden, så har inte fokuserat på det som händer.
Har fortfarande inte kommit fram till om det rätta är att ge upp eller fortsätta kämpa. Men hur kan man ge upp närman fortfarande har hopp? Ganska komplext är detta. Men ska börja ta dagen som den kommer och fundera mindre på vad jag ska göra och mer på det jag gör.
Fick ta nattbussen hem, för första gången. Det var.. ja. Var i tanto med mina vänner, men det är verkligen överskattat. Plus att det började regna. Ovärt? Ja.
Pride invigningen var helt okej, var dock bara där den första halvtimmen. Ska antagligen dit imorgon också, eller bara sitta hemma och röka vattenpipa med Nicole.
Jag har bestämt mig för att leva i nuet. Tack Madde för att du fick mig att inse att det är det rätta att göra. Har tänkt alldeles för mycket på det förflutna och framtiden, så har inte fokuserat på det som händer.
Har fortfarande inte kommit fram till om det rätta är att ge upp eller fortsätta kämpa. Men hur kan man ge upp närman fortfarande har hopp? Ganska komplext är detta. Men ska börja ta dagen som den kommer och fundera mindre på vad jag ska göra och mer på det jag gör.
Det värsta är ändå att du inte är lycklig. Det är verkligen det värsta med hela den här situationen. Jag hoppas att det vänder snart. Du förtjänar så mycket bättre behandling än den du får.
Mina älskade vänner, jag är skyldig er en ursäkt. Har varit alldeles för dryg och bitter de senaste månaderna och förstår att det är jobbigt. Jag ska försöka bättra mig, men ta inte åt er om jag skulle vara dryg eller whatsoever. Ni vet att jag älskar er och att ni är allt för mig.
Skål, för det nya!
I'd play the part
Vi kämpar alltid för det vi vill ha.
Vi kämpar genom eld och vatten, men duger det någonsin?
Jag har kämpat. Jag har gjort allt jag kan. Har det varit tillräckligt? Svaret är nej.
Är det någonsin tillräckligt? Finns det någon gång det inte kommer vara förgäves?
Är du värd det, det är väl också en fråga. Är du?
Är du värd all denna smärta du har fått mig att lida igenom?
Är jag värd detta? Kan du ärligt säga att jag är värd att bli sårad,
Är det någonsin tillräckligt? Finns det någon gång det inte kommer vara förgäves?
Är du värd det, det är väl också en fråga. Är du?
Är du värd all denna smärta du har fått mig att lida igenom?
Är jag värd detta? Kan du ärligt säga att jag är värd att bli sårad,
om och om igen?
Nej, skulle inte tro det.
Nej, skulle inte tro det.
Jag funderar alltid över om jag kan göra mer. Om jag kan ändra mig, för dig.
Kan jag? Finns det fortfarande hopp, eller borde jag gett upp för längesen?
Kan jag? Finns det fortfarande hopp, eller borde jag gett upp för längesen?
Är det dig det är fel på, eller är det mig?
Mycket frågor, men inga svar.
Den riktiga frågan är väl när det är dags att sluta kämpa.
Den riktiga frågan är väl när det är dags att sluta kämpa.
När är det dags att ge upp?
jag behöver dig, jag dör utan dig, jag behöver dig
jag vet.
jag vet att du älskar mig.
jag älskar dig.
det är ändå inte samma sak för oss.
jag känner mig så jävla värdelös i din värld,
som att det är dem och jag.
du och jag, när ska du och jag bli vi?
någonsin?
är detta verkligen slutet?
jag tror att det finns mer än detta,
vårt kapitel är inte slut än.
är det bara jag eller är det så?
du vet ju mycket väl hur det är.
min lilla fina blåa vän.
- kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig.
ångest
fanfanfan. jag visste att jag skule tänkt mer innan jag agerade. fan. jag tänkte ju bara ur mitt perspektiv, inte ur ditt. så jag gjorde som alla andra OCH bröt mitt löfte. spola tillbaka tiden 24 timmar. snälla.
det här jävla misstaget jag gör om gång på gång. när ska jag lära mig? antagligen aldrig mer, för du har fått nog. hur fan ska det här gå? HORA
It's like chasing the very last train when it's too late
jag kan inte känna något
eller så kanske jag inte vågar känna efter hur det känns.
jag vill inte
jag vill inte vara med längre.
men det känns som att jag spelat med för länge,
fast jag förlorade för längesen.
jag kan inte påstå att jag är okej,
när både du och jag vet att det inte alls stämmer.
så jävla trasig
tack vare dig
oh saturday, i'm alone
jag gav efter för slaget du gav mig
du är allt
jag är inget.
du går hand i hand, men med vem?
inte fan är det med mig i alla fall
som det skulle vara, borde vara
det borde ju vara så.
du är en bergochdalbana,
frågan är bara när det är dags att kliva av.
när man mår illa eller när man har tröttnat.
why can't i feel anything from anyone other than you?
oh friday, i'm in love
Bröst mot bröst,
hjärta mot hjärta.
De dunkade i takt med varandra.
men vi dunkar inte längre i takt,
det blev orytmiskt, omusikaliskt.
Ännu en tår föll för dig,
men vadå "en"?
Sanningen är ju att det var flera hundra, tusen
som föll för dig.
Kanske hjälper spriten,
för inte fan hjälper ciggen i alla fall
och inte katten heller.
Du vet så väl vad du gör, hur du påverkar
Du vet så väl vad du gör, hur du påverkar
men du gör inget för att ändra det.
Illusion, dröm, fantasi
och den bittra verkligheten.
När mitt hjärta grät som mest
såg du bara på, passivt
sökande. Du är bara en statist
i filmen där jag har huvudrollen.
Fast den är din ändå, du är ju Big.
Varför tar du den inte då, kom och ta den!
Älskling, jag behöver dig.
Truth or dare?
I de lugnaste vatten,
i de djupaste hav
finns snäckor, sand.
Även minnen som sjunkit
flyter alltid upp till ytan.
Precis som jag och du.
Tankar vi haft, ord som har sipprat
fram genom våra läppar
utan någon mening egentligen,
för vad tjänade det till?
Krossade drömmar, besvikelse
var det enda vi fick.
Kanske borde jag egentligen säga att
det var det enda jag fick.
Ett tomt hål i min kropp.
Men du förtjänar det, verkligen.
För vad vore jag utan dig?
inte för din skull
så jävla trasig
förstörd
ointakt
helt jävla tom
finns inga känslor kvar
som betyder något för någon
speciellt inte för dig
jag är inte skyldig dig något,
är inte skyldig någon något.
glöm aldrig det.
