msvicious

Jag känner hur regnet letar sig in. Under min hud. Trottoaren under mina fötter som är dränkta i vatten. Håret som droppar och rinner längst mitt ansikte. Tårarna blandas ut med regnet, jag vet inte vad som är vad. Studsar mot huden. Som elektriska stötar varje gång. Precis som. Det får mig att känna mig mer levande, fast jag egentligen på ett sätt, är död inombords. Himlen känner med mig. Det får mig att inte känna mig ensam. När jag är ensam, torr och ren.. Det är då jag går sönder mer. Det är då jag faller flera mil i mig själv. Det är då jag bryts ner i bitar som knappt är igenkännliga. Det är då jag sjunker djupare ner i träsket jag själv har skapat. Träsket av det som utåt sett ser ut som rätt beslut, som jag fortfarande tvekar på. Träsket av tvivel på allt runtomkring mig, världen.

Mina ögon är blinda, med utantag från en sak. Jag ser bara en sak. Det är vi, krossade mot marken. Trampade på. Nermalda bland allt annat jävla grus. Precis som alla andra. Vi är precis som alla andra. När vi är krossade, i små små bitar. Trasiga. Och ja, jag har gått sönder. Jag går fortfarande sönder mer och mer för varje tangent jag trycker ner. Varje andetag jag tar. Varje tår som faller från mina ögon. Mer och mer. Jag undrar när det tar slut. Jag undrar när alla minimala bitar smälter samman igen. Någon som har ett svar? Kräver bara ett jävla svar. Men jag tror inte att någon har det.

Vill springa barfota i regnet och känna mig levande igen.