msvicious

Jag ser min spegelbild stirra tillbaka på mig. Varenda gång. Mina ögon letar, söker efter svar. Apatiskt. Det är ett apatiskt stirrande, de flesta gångerna. Vad är jag? Vem är jag? Varför? Frågorna ekar i mitt huvud, men svaren ekar aldrig tillbaka. Aldrig.
Jag ser min spegelbild stirra tillbaka på mig. Varenda gång. Mina ögon letar, söker efter svar. Vanvettigt. Det är ett vanvettigt stirrande. Jag förlorar mig själv, vem det nu är, i min spegelbild. Sjunker in och blir bara av glas. Kallt och hårt glas. Som speglar alla andras fel. Men som inte märker sprickorna i sig själv. Som inte vill se. Ignorerar.
Jag ser min spegelbild stirra tillbaka på mig. Varenda gång. Mina ögon letar, söker efter svar. Förtvivlat. Det är ett förtvivlat ögonpar som stirrar mig tillbaka i ögonen. Det är inte jag. Det är inte jag. Det är någon annan. Någon jag inte känner igen. Någon som gör fel om och om igen. Eller är det fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?

Och jag vet att du inte vill veta. Men jag saknar dig. Fruktansvärt. Mycket.
Förlåt, vännen, förlåt. Förlåt för min svaghet.


Klockan är tre. Jag har somnat halv sex på morgonen de senaste tre dagarna. Sömnen vill inte komma när det är mörkt. Eller jag vill inte, rättare sagt. Vill inte vara ensam i mörkret när jag vet att det inte finns något kvar. Aldrig värme. Skit.