msvicious

Det finns olika sortes par. Har ni tänkt på att vissa personer som är tillsammans, knappt pratar? De pratar inte om problem med varandra, de pratar inte om skolan.. Det är mer det där fysiska de är ute efter. De är inte vänner, bara älskare med förmåner som till exempel svartsjuka, kontroll-behov och det där utan-dig.dör-jag skitet. Det är inte på riktigt, det är bara fake rakt igenom. Paret som är tillsammans bara för att vara tillsammans. Eller är tillsammans pga rädslan av att inte ha någon som älskar en. De vill känna sig bekräftade och speciella. Men egentligen är det ingenting som skiljer dem åt från alla andra fake-par där ute. Kanske är de också tillsammans för att det inte finns någon annan som vill ha dem. Too bad.

Det andra typet av paret är de som är mer vänner än pojk/flickvän. De pratar osv, men de har ändå inte riktigt uppnått den där speciella gnistan som får en att vilja stoppa världen för att kunna andas några sekunder. Det finns ingen passion att hitta.

Sist, men definitivt inte minst, har vi det nästan perfekta paret. Jag säger "nästan perfekta" för att det finns inget som är perfekt. Perfektion är något som är mycket svårt att kunna uppnå. Men tillbaka till huvudsaken. Vi har alltså det nästan perfekta paret. De som är vänner, de som attraheras av den andra, de som alltid ställer upp för varandra, de som förstår varandra utan ord.. De som älskar varandra för dem de är.

Jag är inte säker på om jag har sett det sistnämda paret än. Kanske finns ni någonstans där ute.

Vill ta upp detta med giftermål.. Alltså, ungefär hälften av alla som gifter sig nu för tiden, skiljer sig efter bara några månader/år. Varför gifta sig när man inte är säker på att man vill tillbringa resten av sitt liv med den personen? Allt det här med "tills döden skiljer oss åt" har gått åt helvete. Tills pengarna skiljer oss åt. Eller barnen. Eller andra män/kvinnor som är intressanta. Eller tills känslorna helt enkelt svalnar till bara vänskap. Efter giftermål finns det inte så mycket mer att nå. Det är liksom toppen, det man strävar efter. När man får det man helst av allt vill ha slänger man oftast bort det för att det inte finns någon utmaning längre. Måste vi bli utmanade för att vilja kämpa? Och när utmaningen är vunnen, ger vi då alltid upp vinsten? Det verkar så.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag är förvirrad. Jag vill inte bli ledd bakom ljuset av dina ord igen. Men hur kan jag låta bli? Hur kan jag gå genom livet och alltid undra vad som hade hänt om jag hade gjort annorlunda? I vilket fall som helst kommer jag göra det. Jag saknar bara det vi hade så otroligt mycket. Det som kunde ha varit, som aldrig blev. Varför blev det såhär? Varför slutade vi båda dom bara tomma skal med för mycket attityd och för lite förståelse? Berätta bara varför.