Time passes..
Even when it seems impossible.
Even when each tick of the second hand
aches like the pulse of blood behind
a bruise. It passes unevenly,
in strange lurches and dragging lulls,
but pass it does.
Even for me.
New moon - Stephenie Meyer
Jag försöker verkligen,
jag försöker att inte tänka, fast komma ihåg.
Ändå vet jag inte om jag vill minnas heller.
Ändå vet jag inte om jag vill minnas heller.
Borde kanske glömma allt,
vore det inte lättare så?
Jag känner mig så fruktansvärt tom.
Tom och ihålig,
som ett övergivet hus
där glaset ligger splittrat på golvet
och vinden som blåser genom huset
och virvlar upp allt damm och alla löv som letat sig in.
Så känner jag mig,
exakt så.
Kommentarer
Trackback
